Det är inte bara stress, irritation och olagligt i Stockholmstrafiken. I morse kompisdrog jag in till stan med en okänd cyklist. Det var kul. Kamratligt och reko.
Annars är det stundom irriterat. Särskilt påfallande är hur många sårade manligheter det finns där ute. En gång i veckan kör jag ikapp och förbi cyklister som ligger och fisåker på fina hojar. Men när jag kör om får de plötsligt ny energi och ska tävlingsköra. Jag blir så less på det beteende. Så onödigt. Men jag bjuder suckande gärna på motstånd. Låt dem få trampa på och kämpa lite dårå.
Påtagligt många cyklister kör mot rött. Jag påpekar ibland detta med ett rop men har tröttnat på Gestapoblickarna jag får i retur.
Min kamrat i morse. Vi pratade i normal ton. Om alternativa cykelvägar. Han gav mig också en komplimang. Han sade att han fick kämpa för att hänga med mig i uppförsbackarna.
Ähum, tackar cykelvän.
Posted using BlogPress from my iPad
